På årets upplaga av Växjös skolkonferens fanns en rad intressanta föreläsare att lyssna på. Mycket var inspirerande för min lärarroll men det fanns också en hel del matnyttigt för den som jobbar med utbildningsfrågor på ett mer politiskt, strategiskt plan. Särskilt intressant var det att höra om vad som leder till skolframgång och jämförelser med utvecklingen i andra länder. Finns det en ärlig vilja från borgerligt håll att höja skolresultaten och lärarnas status så borde de också ta till sig av de rapporter som tagits fram de senaste åren.
Per Gerrevall, professors på Institutionen för pedagogik, psykologi och idrottsvetenskap talade under rubriken “Varför har läraryrket blivit så komplicerat?”. Vi åhörare fick ta del av en OECD:s rapport som visade att om vi vill attrahera duktiga, intresserade elever till läraryrket så måste det framstå som ett spännande och attraktivt yrke och inte organiserat efter fabriksmodeller.
I USA har man gått väldigt långt i standardisering och uppföljning med nationella prov. Målet för varje skola är att höja resultaten hela tiden. Skolor som misslyckas råkar ut för sanktioner och i slutändan har elever rätt att byta och den ”misslyckade” skolan måste betala eventuella resekostnader till den nya skolan. Fenomenet som uppstått är att allt som inte testas skalas bort, allt för att inte riskera minskade anslag. Det blir också viktigt att inte få in elever som riskerar att sänka resultaten. En bieffekt av systemet blir att inte alla elever är välkomna.
Tanken var säkert god (?)när man startade kampanjen ”No child behind” under Bush-administrationen. Genom att straffa skolor skulle man tvinga dem att garantera att alla barn nådde målen. Men när den enskilde lärarens roll blir att förbereda eleverna för proven efter detaljerade kursplaner så deproffesionaliseras läraryrket och idag har man stora rekryteringssvårigheter.
Steget till den svenska styrningen av skolan är inte så långt. Fokus på nationella prov, misstro mot lärarna när man ska rätta om 30 000 prov på central nivå. Ökad resultatstyrning och större efterfrågan på standarder och evidensbaserade metoder. Gerreval menade att det visst är bra att vara evidensinformerad, dvs känna till forskning om vad som kan vara en bra undervisningsmetod men varnade för att tro att alla “bra” metoder funkar bra på alla elever vid alla tillfällen.
Det är det som är läraryrkets tjusning och största svårighet, att ständigt vara på tå och känna in enskilda individers behov, stämningen i en klass och kunna agera därefter. Det gäller att vara trygg i sina ämneskunskaper, öppen för elevernas tankar och ha en bred repertoar av utmananade uppgifter.
Jag tror att vi måste styra mot en skola som slår in på det forskningen kallar den tillitsfulla vägen där man på en skola tillåts vara innovativ, utvecklande och utmanande. Där lärarna får tid att sätta sin in i forskning, diskutera med sina kollegor och stötta varandra att lyckas under ledning av en närvarande rektor. Det är ett politiskt vägval menade Gerrevall och beskrev den motsatta vägen som den kontrollerande där man inte är proaktiv utan efter tillsägelser bara reagerar på det som har hänt, en skola där man bara är utförare, resultatstyrda och standardiserade.
Jag känner att vi är en bra bit in på den andra vägen och gillar inte vart den leder oss.
